Nedanstående artikel är en fortsättning på min föregående skrivning om Ryssland och dess klumpighet i den internationella politiken. Jag slutade den föregående artikeln genom att anmärka på den svenska flatheten. Men, det var inte bättre förr.....


Sovjet-Ryssland, Sverige och kommunismen.


Det fanns 5 kommunistiska partier i Sverige från 1950-talet och framåt.

VPK under riksdagsman C-H Hermansson (Moskvaorienterat).

KFML under redaktör Nils Holmberg.

KFML(r) under Frank Baude.

MLK (Marxist-Leninistiska Kampförbundet) på yttersta vänsterkanten och

RMF (svenska trotskistiska partiet) med nära anslutning till de franska trotskisterna.


Kommunismens medlöpare var av två slag; idealister och opportunister. Idealisterna trodde på slagorden och propagandan. De var ”religiöst” övertygade och immuna mot fakta och verklighet. Opportunisterna hade genomskådat propagandan, men trodde och hoppades att de själva skulle vinna fördelar genom att hålla sig väl med kommunisterna.


Kommunismen gjorde stora framsteg i många länder i kraft av sin fanatism och ett ihärdigt ljugande, men också i kraft av demokratiernas godtrogenhet, inte minst den svenska. Mer än 35 % av arbetsstyrkan i Sovjet var sysselsatt på de kollektiva och statliga jordbruken mot 5 % i USA. När jordbruken konfiskerades och kollektiviserades i Sovjet saknade plötsligt bönderna alla incitament att sköta sina jobb och resultatet blev usla skördar och matbrist. Detta kom inte ut till den övriga världen förrän långt senare. Kommunisterna lyckades således utnyttja den demokratiska världens fria nyhetsförmedling, medan de i sina egna stater höll sträng censur. Därmed hindrade kommunisterna fri insyn och sanningsenliga rapporter. Det vi fick istället var propaganda.


Nu kör Putin repris på censur och propaganda. Propaganda är tillrättalagd lögn och lögnen har historiskt varit en betydande beståndsdel i rysk politik, förr som nu igen. Moskva körde tidigare med ständiga paroller om att kommunismen ville fred och avrustning, ”Fredens vänner”. Idag meddelar Kreml att Ryssland vill vara bundsförvant med alla och få sälja sin gas och olja. Samtidigt byggs nya attackplan, robotarsenalen utökas, ultramoderna stridsvagnar byggs och baltstaterna terroriseras och hotas. Genom industrispionage utan motstycke kunde tidigare Sovjet och idag Ryssland tillägna sig moderna vetenskapliga forskningsresultat. Det utnyttjas inte till landets utveckling och befolkningens bästa, utan till modernisering och utbyggnad av vapenarsenalen.


Innästling.

Vänstern lyckades bra med att utplacera sina sympatisörer strategiskt i svenska opinionsförmedlingars nervcentra. De sade att opinionen, dvs. vänstern höll på att kvävas genom nesliga försök att undertrycka kulturens frihet. De fick kvävningsanfall så fort de inte fick verka ostört. Detta var ett nytt fenomen som naiva Sverige svalde utan påtagligt ifrågasättande och motstånd. VPK kan göra så lite ensamt. Vi måste därför få in vårt folk på ledande platser, t o m i de borgerliga partierna. Rune Lanestrand sade: Det kanske förvånar att jag sysslar med något så snällt som att vara sekreterare i Föreningen Norden. Men där har jag utomordentliga möjligheter att kämpa för de radikala kraven.
Lenin lärde själv ut i skriften ”Vad bör göras?”  Vi måste komma in i alla klasser av människor som teoretiker, propagandister, agitatorer och organisatörer. Och det gick bra i Sverige.


Expressenreportern Åge Ramsby skriver i sin bok ”Maktens moduler” att en viktig roll spelades av rekryteringschefen Åke Bertil Johansson vid Sveriges Radio. Han var starkt vänsterinriktad och resultatet blev att en stor mängd vänsterextremister togs in på Sveriges Radio. Många finns kvar idag, medan andra har ersatts av miljöpartister.


Jan Myrdal var en tio i topprankad figur inom vårt opinionsbildande frälse. Ju mer misslynt han var, desto underbarare fann vänsterns ytterkant honom vara. Han skrev i Aftonbladet och var befriad från obehaget att få sina synpunkter bemötta och alla fakta tillrättavisade. Han var i sanning en privilegierad ytterlighetsperson.

Sveriges Radion och ännu mer Sveriges Television hade således fått in många trojanska hästar i leden och vänsterradikalerna frodades, medan moderata demokrater diskriminerades. Ingvar Carlsson manade journalisterna att besinna sitt ansvar och framhöll att de åtminstone borde skilja mellan nyheter och åsikter. Men det var ju vad kommunisterna var ute efter; att erövra demokratiska massmedia för att sedan styra dem.


Skolan och barnlitteraturen.

1968-års utbildningsutredning innehöll hårresande uttalanden. Det gäller att skapa en så total samhällsstruktur att människors personlighetsutveckling främjas i enlighet med det uppställda yttersta målet. Våra ledande socialdemokrater hade alltså för avsikt att skapa ett totalitärt samhälle för att forma människor till renodlade socialister. Skolan var ett viktigt medel att förverkliga socialism. Statsrådet Alva Myrdal påpekade: När den äldre generationen borgerliga lärare försvinner kan den nya skolan fungera. Olof Palme sade: Vill man överhuvud förändra samhället, så är utan tvekan skolan ett av våra förnämsta instrument. Riksdagskvinnan Birgitta Dahl menade: Barndaghem och radikal Vietnampolitik hör ihop.


Sedan kom barnböckerna. Verdandis och Bonniers förlag började ge ut radikala barn- och ungdomsböcker med starkt vänsterpropagandistiskt budskap bland alla äventyren. Verdandis barnböcker ville tillgodose barns behov av ”saklig information” om aktuella internationella problem. Men saklig information ska rimligtvis vara allsidig, inte ensidig. Här handlade det enbart om vänsterradikal propaganda.


Arbetarklassen.

Enligt marxist-leninistisk uppfattning är det endast arbetarklassen – och de som förbehållslöst ansluter sig till arbetarklassen – som är folket (demos) och folkvälde (demokrati) anses därför endast kunna råda när arbetarklassens representanter, dvs. kommunistpartiet, härskar. En av kommunismens huvudteser lyder: Demokratier är borgerliga klassamhällen där den härskande klassen (borgerligheten)  förtrycker och utsuger arbetarklassen (löntagarna). Detta gav välkommen möjlighet för kommunismen och dess medlöpare att slipa svärd. Ty en annan huvudtes är att: inbördeskrig är den högsta formen av kamp för att lösa motsättningen mellan proletariat och bourgeoisien. Det skulle föras med målet att upprätta proletariatets diktatur. (Kommunismen beskrevs som progressiv (framåtsträvande), medan borgarklassen beskrevs som reaktionär (bakåtsträvande)).


Här måste man fråga sig två saker. Var fanns egentligen den s.k. motsättningen mellan arbetare (proletariat) och demokratierna (borgerligheten) annat än i huvudet på en narcissistisk 1800-talsförfattare? Detta är en historisk beskyllan utan vidimerat innehåll. Och vidare, varför skulle diktatur skapa en bättre plattform för arbetare?  Det talas i förbifarten om folkvälde (demokrati) som vore det en örtkrydda till maten, men man landar utan omsvep i ordet diktatur som den enda lösningen. Djupt bland Marx och Lenins alla paroller låg i själva verket en längtan efter ett styrelseskick för väldigt få. (Medan Lenin befann sig i Sibirien, berättade hans hustru Nadesjda Krupskaja i brev att hon var bedrövad. Hennes hembiträde hade lämnat familjen, varför hon själv blivit tvungen att sköta alla  hushållsbestyren. Den nya överklassen??)


Revolution och utrensningar.

Den kommande revolutionen (inbördeskriget) förbereddes genom att låta den yttersta och våldsbenägna vänsterflygeln göra grovjobbet. Sedan skulle den disciplinerade partikadern ta över kontrollen och göra sina utrensningar bland bångstyriga element till vänster och moderata reformister till höger, enligt Lenins klassiska förebild.

Revolutionärer och extremister har i alla tider sökt värva de kriminella som samhällsomstörtningens stormtrupper. Så gjorde bolsjevikerna under Lenin, som betonade vikten av terror och väpnade rån mot den borgerliga staten. Våld låg alltid i luften. Det var rysk tradition. Lenin bar enligt samtida vittnesmål på en enorm våldsdyrkan.

Men även Karl Marx såg våldet som den enda rätta lösningen på sociala konflikter och tvister. I den händelse att de härskande klasserna i ett kapitalistiskt land skulle göra motstånd mot revolutionen och neka att underkasta sig folkets vilja (hur skiljer man på folk och folk?), måste proletariatet krossa motståndet och igångsätta ett inbördeskrig. Men arbetarklassen är (märkligt nog) inte detsamma som arbetarna, utan med arbetarklassen menas dess förtrupp, det kommunistiska partiet.


Den skarpaste kritiken mot Lenin från marxistiskt håll kom från Tyskland i form av Rosa Luxemburg. Det var Lenins hänsynslöshet, hans nära nog besinningslösa brutalitet och politiska svekfullhet som hon reagerade emot. Följden blev att hon förtalades  i den etablerade kommunistvärlden ännu 50 år efter sin död. Enligt Rosa Luxemburg var Lenin omarxistisk i sin dogmatism och villkorslösa iver att lösa alla politiska frågor med terror.


Jean-Paul Sartre, ännu en dyrkare av våld och terror, sade: ”Som vita människor är vi mänsklighetens gissel.” Han hävdade dessutom efter 2:a VK att allt tal om de sovjetiska tvångsarbetslägren måste ignoreras för att det franska proletariatet inte skulle gripas av missmod.


Den bland våra radikaler så bejublade kommunisten Bertolt Brecht sade om de av Stalin avrättade gammalbolsjevikerna efter skenrättegångarna på 30-talet: ”Ju oskyldigare de är, desto välförtjäntare dör de.” Brecht som så många vänsterradikala drogs till kommunismen inte därför att den representerade arbetarrörelsen, som han aldrig haft någon beröring med , utan därför att han drömde om den totala auktoriteten. 


En religion mot en annan religion.

En annan aspekt på kommunismens framgångsrika utveckling från 2:a VK slut och framåt är den rent metafysiska aspekten, att marxismen hos människor ersatte den avtagande religiösa tron med en ny tro. Den religiösa metafysiken ersattes helt enkelt av den politiska och paradiset flyttades från det kommande livet till det nuvarande. Marx tog kategoriskt avstånd från religionen. ”Religion är opium för folket”, sade han och insåg att religionen var det största hindret för utbredningen av den egna kvasifilosofin.

Men hur det socialistiska samhället och i dess högsta fas det kommunistiska samhället skulle se ut var Marx egendomligt tyst om. En av Marx samtida rivaler, anarkisten Michail Bakunin skrev redan 1872: ”I Marx program framställs proletariatet som klass, inte som massa. Det betyder en ny aristokrati. Klass, makt och stat är tre oskiljaktiga begrepp, vilket leder till massornas underkuvande och ekonomisk utsugning.”


Kommunismens ironi var att den upprepade de flesta av 1800-talskapitalismens styggelser utan att tillhandahålla medlen för att förbättra dem i den politiska processen. Vänsterradikalismen fortsatte helt enkelt att följa idéer som överlevt sig själva. De var som slavar under en destruktiv makt som tvingade dem att upprepa varje begånget misstag, dra samma felaktiga slutsatser en andra gång, en tredje gång....  Det fanns ingen organisation för att framföra klagomål, ty i en stat som ägs av arbetarna är ingen social orättvisa möjlig. Varje uttryck för missnöje behandlades följaktligen som förräderi.


Vända på innebörden.

I George Orwells roman ”1984” förkunnar diktatorn: ”Krig är fred”, ”okunnighet är styrka”, ”slaveri är frihet”. Detta knep med begreppsförvirring användes flitigt av kommunisterna och deras anhängare. Det gällde att upplösa varje förutsättningslös orientering i verkligheten i syfte att snärja själar. ”Folket skall ha makten” ropade de radikala och yrkade på socialism. Men de förteg att i de socialistiska staterna var det enbart partiets elit som hade makten. Folket eller arbetarna kom aldrig i fråga. 


Portugal betraktar inte Moçambique, Angola eller Guinea-Bissau som kolonier, utan som portugisiska territorier som varit i portugisisk ägo i 400 år. Men den svenska vänstern pratade bara om imperialism. Detta ord fick dock inte användas om Sovjet, som lagt under sig hela Östeuropa i samband med 2:a VK. Sovjet bedrev inte bara maktpolitik i sina lydstater utan även ekonomisk utsugning inom den sovjetstyrda ekonomiska unionen Comecon.


Kursändringen.

Stalin avled i mars 1953 och efterträddes av Nikita Chrusjtjov. Han stjälpte snart Stalinkulten, vilket blev en ytterst kännbar påfrestning för kommunismen världen över och i de östeuropeiska satellitstaterna, som tytt sig till den monolitiska stalinistiska kommunismen och hade den att tacka för sina maktpositioner.  Chrusjtjov signalerade:

# Det finns olika vägar att uppnå kommunism. Moskva gör inte anspråk att avgöra den rätta vägen.

# Den kapitalistiska och socialistiska världen kan leva i fredlig samexistens. Lenins tes att krig mellan den  kapitalistiska och socialistiska världen är oundvikligt gäller inte längre.


Stalin underlät visserligen att invadera Jugoslavien 1948 och nöjde sig med att ”bannlysa” Tito. Men senare skulle varje försök till självständighet krossas obarmhärtigt som i Ungern 1956 ( Chrusjtjov) och i Tjeckoslovakien 1968 (Brezjnev-Kosygin). Det var  Brezjnevdoktrinen i ett nötskal.  Brezjnevdoktrinen upphörde med automatik i och med Sovjetunionens undergång 1991. Men idag kan världen istället lära sig om Putins doktriner som går ut på att återuppbygga ett sorts ryskt Sovjet med en bit i sänder.


Sovjetmyten ersattes av Maomyten. Sovjet kunde så småningom under 1960-talet och framåt inte längre framstå som någon tändande fackla. Revolutionens ideal hade svikits. Socialismen stelnade i en byråkratisk hierarki med djupare klassklyftor än i någon kapitalistisk demokrati. Då blev Cuba och Nordvietnam, men framför allt Maos Kina de nya fruktbara myterna. I slutet av 1960-talet realiserade Mao med den proletära kulturrevolutionen alla revolutionärers apokalyptiska dröm; den permanenta revolutionen och det eviga klasskriget. Som så många gånger förut under historiens lopp handlade det dock ytterst om att rensa ut konkurrenter och stärka den egna makten. Snyggare än så var inte poesin. Det kostade livet för 2½ miljoner människor.


Varför?

Varför blev så många människor så gärna marxister, leninister, stalinister och kommunister när de ändå till slut visste att den marxistiska samhällsomvandlingen enbart ledde till förtryck och ofrihet? Många drogs av blåögt drömmeri, lika många av egoism, att få bli en utvald stjärna. Andra åter drogs av opportunism, de föll in i en strömfåra och hoppades kunna få spela en roll i ”rörelsen” som förmenats dem i det rådande samhället. Ty det var en sida av kommunismen. Man hedrade sina ledare och ”hjältar” genom att klä sig i kostym och slips på söndagarna för att lägga blommor vid fötterna av marmorstatyer på det centrala torget. Vem kan motstå något sådant? Tänk att få bli en staty!


31 maj 2016

K R Lindgren, partsekr.



Ryssland 2016.


Ryssland är landet som beskriver sitt internationella uppträdande som oklanderligt. Det har Ryssland f.ö. alltid gjort. Efter att DN intervjuat den ryske utrikesministern Sergej Lavrov, som under intervjun varnade Sverige för att gå med i NATO, fylldes ryska statskontrollerade medier med artiklar om robotar och kärnvapen som svar på en svensk Nato-anslutning. Markroboten ”Iskander” med drygt 40 mils räckvidd nämndes särskilt. Dessutom skulle Östersjöflottans fartyg förses med kryssningsmissiler av märket ”Kaliber”. Det talades också om behovet av taktiska kärnvapen. Ryssland ser det alltså som oklanderligt uppträdande att  tala om hur svensk säkerhets- och utrikespolitik ska utformas och bedrivas, annars....


Historiskt har Ryssland alltid sett sig som en utvald nation med omfattande rättigheter. Utrikespolitiken präglas nu som förr av stora ambitioner. De mindre grannarna runt omkring betraktas inte som vänner utan som tänkbara brohuvuden både för angripare och dem själva. Från Stalin och framåt var Warszawapakten under sin tid en buffertzon för att skydda Ryssland (Sovjet). Det är enligt Putin idag Ukrainas främsta uppgift. När Putin fick makten koncentrerade han sig på att utvidga statens makt, politiskt, militärt och i möjligaste mån ekonomiskt. Det europeiska lugn som rått sedan 1989-1991 är slut.

Det som övriga världen lärt sig sedan länge, att upphöra med erövringskrig och lägga under sig andras territorier och istället bygga på samarbete och gemensamma avtal för ökad handel och ekonomisk utveckling, har Ryssland aldrig förstått. Ryssland lever kvar i sin geopolitiska filosofi sedan århundraden. Mark och territorier skall ÄGAS för att kunna tas i bruk för utvinning av säkerhet och ekonomisk framgång. Det är denna efterblivenhet Ryssland lever kvar i. Putin och Ryssland trivs således bättre när stridsvagnarna har motorerna igång och attackflyget övar in sig på Gotland, Bornholm och den Åländska skärgården. Ryssland är i ”krig” med väst, även om vi inte erkänner det.


Putin är en skrupelfri och cynisk person, som saknar Sovjetunionen. Tjetjenienkriget 1999 – 2000 skördade  nära 200 000 människoliv. Men människoliv har väldigt liten betydelse för Putin, precis som i den ryska historien. Nu är Putin direkt ansvarig för att ha skrapat ihop politiska extremister och kriminella till en rebellarmé i östra Ukraina och försett dem med stridsvagnar, raketartilleri och lv-robotar. En milisman har bekräftat för den italienska tidningen Corriere del Sera att han var med och sköt ned det malaysiska planet MH 17 veckan före intervjun. Men sådant känner man ingen ångest för. Vadå människoliv? Flyghaverikommissionen redovisade den 15/7 2015 att det var proryska rebeller som sköt ned MH 17 över Ukraina sommaren 2014. Den ryska ambassaden i Stockholm förnekar att Ryssland har trupper i östra Ukraina. Lögner och hot har än en gång blivit vardagsmat när Putin och hans utsända tar till orda. Osanning är åter satt i system som en utrikespolitisk strategi. Desinformationsstrategin från Sovjetåren är tillbaka. I Putins Ryssland ges inte utrymme för vare sig sanningen eller för ifrågasättande av den officiella sanningen. Den fria journalistiken är kväst. Hur ska omvärlden förhålla sig till ett land som ljuger och hotar? Det är meningslöst att visa rädsla. I Moskva tolkas det som svaghet, en egenskap som Putin föraktar.


I juni 2015 meddelade Ryssland med stolthet och utmanande hotfullhet att man utökar kärnvapenarsenalen med över 40 nya missiler. Samtidigt har kriget i Ukraina för västvärlden inneburit en ”renässans för realismen”. Vi trodde att regimen i  Moskva var förnuftsbaserad, att den insåg att även Ryssland skulle gynnas av avspänning, liberalisering och ökad handel. Men vi bortsåg från maktdimensionen. Den gamla supermakten kunde inte acceptera att spela andrafiolen i storpolitikens orkester. Putins politik ekar av Machiavelli: ”Det är bättre att vara fruktad än älskad”.


EU:s ekonomi är 10 ggr större än Rysslands. Men EU är splittrat och flera länder uppenbart fega. Alltså vågar man inte vidta motåtgärder. Busen kan härja fritt. I valet mellan att vara en ”äkta” medlem av EU eller en självständig nationalstat, väljer flera nationalstaten. Flera länder i östra Europa är beroende av rysk gas, vilket förstärker rädslan. Ryssland är faktiskt känsligt för sanktioner som rör energi, försvars- och finansmarknadsfrågor. Men sanktionerna är små och delvis obetydliga.


Ryssland utmanar freden i Europa, konstaterar Angela Merkel. Först annekterar man Krim och nu håller man på med samma sak i östra Ukraina. Merkel tillbakavisar dem som kritiserat EU för att ha provocerat Ryssland när man förhandlade om ett handelsavtal med Ukraina. Vi ska inte fråga Moskva vem vi kan förhandla med. Det gjorde man i DDR i 40 år och den tiden vill vi inte ha tillbaka, sade Merkel. 


Montesquieu lanserade maktfördelningsläran. Liberalismen och demokratin har sin rot i denna och i Voltaires toleransprincip, som den franske författaren och filosofen formulerade: Jag kommer till det yttersta att försvara din rätt att uttala åsikter som jag starkt ogillar. Dessa båda fundamenta är något som västvärlden tillämpar sedan länge. Men Ryssland har aldrig ens haft frågan uppe för diskussion.


Nu är det inte endast Ukraina som befinner sig på den ryska dagordningen. I Syrien har Ryssland sedan länge en marinbas i Latakia vid Medelhavet 185 km norr om Beirut. Därav ska man förstå det ryska fjäsket för en besinningslös diktator och massmördare.


Ett avrustat Sverige har lämnat ett vakuum i Östersjöregionen och sådana tenderar att snabbt fyllas av någon annan. Det många svenskar har svårt att förstå i den här frågan är att polackerna (1999) och balterna (2004) inte gick med i Nato för att någon tvingade dem, utan pga. historiska erfarenheter. År 1944 flydde 40 000 ester, letter och litauer från Baltikum och Stalins terror över Östersjön till Sverige. I dessa länder fylls man med ny oro när Ryssland åter hotar sina grannländer.

Finland och Sverige står nära Nato, men är inte medlemmar. Finland väntar på Sverige, men i Sverige tänker man gärna annorlunda. ”Tänk om det börjar brinna i vårt hus. Det är nog bäst att vi säger upp hemförsäkringen, för då händer säkert ingenting. Men tänk om det kommer inbrottstjuvar istället. Det är nog bäst att vi skruvar bort låset i dörren. Då är vi trygga.”




























Men historien om Ryssland går längre tillbaka när det gäller svensk kluvenhet och beundran inför en etablerad skurkstat. Vi har hela den långa berättelsen om den svenska kommunismen och dyrkan för ryska (sovjetiska) massmördare som Lenin och Stalin och deras lydiga underhuggare. Om en stat är tillräckligt hotfull blir den tydligen beundrad i alla dess former. Lenin fick ca 5 miljoner dödade på sitt konto. Stalin var dock mästaren och står ansvarig för 50 miljoner döda i olika sammanhang, varav 20 miljoner under 2:a VK.

(Ryssland eller Sovjet kan ses som två skilda namn på ett och samma land, det historiska Ryssland.)


16 maj 2016

K R Lindgren, partsekr.



Egoism, utopism, populism och opportunism.

Det handlar om alla ismer på en och samma gång. Själviskheten eller egoismen är utgångspunkten, utopismen det ouppnåeliga målet eller dagdrömmeriet, populismen verktyget och opportunismen aktuell i tiden. I Sverige verkar det alltid finnas plats för opportunism, det är alltid lägligt för vad som helst. Någon eller några står bakom hörnet och vill uppnå något de saknar. Ofta är det fråga om makt, mycket makt. Självupptagenhet, inramad i narcissistiska kulörer, föder frontfigurer som säger att de vill och kan förändra världen till ett paradisliknande tillstånd. Då blir också argumenteringen därefter, dvs. falsk och tom, men högljudd. Men de utopiska drömmarna behöver inte vara särskilt nära himlen. De kan vara nog så materiella och vardagliga. Ändå fjärran. Populismens avsikt är att skapa motsättning mellan ”folk” och ”elit”, vi och de andra. Folket utmålas som den vanliga, ärliga och hårt arbetande befolkningen. Eliten däremot är en korrumperad klick, ”roffarna”, som tillskansat sig makt och rikedom på dunkla grunder. Detta ska ändras på. Just vi är särskilt lämpade att ta täten för denna heroiska mission.


Populism är att sätta kunskap, vetenskap, fakta och beprövad erfarenhet åt sidan. Det är lika sanningsenligt som Astrid Lindgrens påhittade figur Pippi Långstrump. Fast hon var trevligare. Det är en metod som är lätt att ta till och som är vanligt förekommande hos fler och fler som önskar skapa sig själva en plattform för just detsamma, dvs. makt och rikedom. Populismen framträder främst där det är enklast att bli hörd, dvs. inom politiken. Och det är också det politiska etablissemanget som får ta första stöten.


Det politiska etablissemanget är sällan den enda syndabocken. Invandrare, judar, fabrikörer, och intellektuella har vanligtvis fått klä skott för samhällets förmenta förfall. Populisten talar om utarmning, om urlakade levnadsförhållanden. Idyllen har förlorats. Välfärden är tappad på sitt innehåll. Någon måste bära skulden.


Men det rådande och kritiserade politiska etablissemanget är ju faktiskt valt av folket! Populismen måste därför uppfattas som kritik av den representativa demokratin som burit statsskick och samhällsutveckling i århundraden. Populism är en dröm om politik utan politiker. Eller med nya i deras ställe, de kritiserande. Det är här jag kommer in, miljöpartisten. Det är för min skull rubriken fått sin formulering...


Framförallt är populism en retorisk stil. Den klumpar gärna ihop människor i svepande formuleringar som ”vanligt folk” och ”vi normala”. Man spelar på det primitiva behovet av VI och DE ANDRA, fienden. Eliten är de andra, förrädarna. Kd:s. tal om ”verklighetens folk” som är så svårt förtryckt av en intellektuell storstadselit är ett belysande exempel.


Miljöpartisters argumenteringskonst är utpräglat egoistisk och fränt populistisk, när de framför behovet av medborgarlön, lika för (nästan) alla. Sedan får löntagaren ägna sig åt vad som helst, även lata sig om man vill. Och samma ansats har man när de framför det ”självklara” målet att alla behöver ett uppfriskande friår, rikligt betalt av staten. (Varifrån får staten alla pengar??) Här är det själviskheten, den opolerade egoismen som styr. Just miljöpartister ägnar sig gärna åt dagdrömmeri och utopiska utsvävningar. Det är därför dessa udda människor väljer Miljöpartiet som hemvist. Det är det parti som har störst utrymme för navelskådning och  fantasifullhet. Det som en gång var miljöpartiets signatur, miljöskydd och klimaträddning, är idag bara maskeringsnät och döljande rök. Det är andra frågor som just nu står högre upp på agendan. Ett är att övertyga människor från halva världen att de ska komma till Sverige. En riktig miljöpartist vill gärna utöka sitt sociala umgänge. Och där duger få svenskar. 


Men Sverige är ju ett sekulariserat land. Därför finns utrymme för nya kulturer, nya religioner. Moskéerna är redan byggda, statens försörjning trygg och uthållig och det är lättare att stöka om Sverige politiskt för nyanlända via miljöpartistiska förtroendeuppdrag, än att bekämpa despotiska teokratier och diktaturer och riskera halshuggning.


Och vägen till drömmarnas uppfyllande krattas med inövade populistiska slogans. ”Alla människors lika värde”, ”frihet åt alla”, ”mänskliga rättigheter”, används  som vore det universellt menat. Men en miljöpartist fyller uttrycken med andra innebörder, mitt värde, min frihet, mina rättigheter.


Populismens svepande generaliseringar, ombytlighet och missnöje riktar sig till känslan, men knappast till förnuftet. Enkla lösningar på svåra problem eller existentiella grundvillkor går hem hos många, inte minst i kristider. Genom att skylla på ”de andra”, judarna, ledande politiker, adeln, präster, skåningar, fotbollsspelare, ja strängt taget vem som helst, kan man på samma gång utlova såväl kulturell blomstring, humanistiska triumfer som sprakande välfärd och skattesänkningar, bara ”de andra” försvinner eller åtminstone fråntas makten.


Demokrati betyder folkstyre. Men populisten/miljöpartisten menar att folket är han själv och några till runt Medborgarplatsen. Men absolut inte moderata borgarråd i Stadshuset. Det är ju dem man ska bekämpa i det nya riket. Att politik innebär kompromisser, byråkrati för ordningens och rättvisans skull, anlitande av experter för underbyggda och avvägda lösningar, ägnar populisten varken ord eller tanke. Nya spelregler skapas efterhand som de behövs.


I alla samhällen finns och har alltid funnits eliter med egen livsstil, oavsett vem som sitter vid makten. Det håller populisten tyst om. Han vill ju själv bli den nya eliten. Men folket är inte heller den enhetliga massa som populismen påstår. Majoriteten är i själva verket summan av alla skilda minoriteter. Populismens ”verklighetsbild” och den så kallade folkligheten är helt enkelt falsk. Väldigt falsk.


4 maj 2016

K R Lindgren, partsekr.



Religionernas kamp.


Religioner har bekämpat varandra i 2000 år. Ändå bottnar de i en och samma Gud och uttrycker samma grundelement. Allihop! Men sedan skiljer de sig åt, går i olika riktningar och försöker stödja sig på skilda skrifter och skeenden och avslöjar därmed bräckligheten i all religionslära.

Miljoner människor har lemlästats och dödats i religionernas namn sedan Kristi födelse. Bittra strider, förföljelse och ond död i två tusen år och ingen kan ännu skönja slutet. Det som avsågs vara alltings skönhet, den heliga gåvan till mänskligheten, har i själva verket varit mänsklighetens gissel och största förbannelse.


Alla kan se äpplen falla och inga alternativa läror uppstår om den saken. Alla vet! Det finns bara en Newton. Ingen har någonsin skjutit ett skott för att förneka Archimedes principer. Alla vet! Man kan inte slåss om sanningar, man kan bara slåss om tron.

Och om religioner kan man ju bara tro. Ingen vet, ingen kan veta och därmed uppstår en jordmån för hur många tolkningar som helst, hur många läror som helst. Då är det upplagt för strid och utplåning. Ty inte kan man låta tron på Gud vara en frivillighet, en privat angelägenhet. Nej, här ska tvånget in. Där finns alltid de som ”vet bäst” och känner sig kallade att tillämpa tvånget, våldet och döden för att ”frälsta och lyckliggöra”. Men Gud griper inte in och rättar till. Skapade han oss verkligen av kärlek? Eller är Newton och Archimedes helt enkelt trovärdigare
De senaste årtiondena har präglats av skarpa skott, död och förlamning, tillsammans med budskapet; "Bara vi sitter på den rätta sanningen, den enda sanningen. Ingen får häda vår profet. Död åt de otrogna.”  Det är kanske hög tid att ta itu med saken.....


(Nedanstående hämtat från uppslagsverket FOCUS, SVT1, NE och Internet.)


Katolicismen.

Den kristendomsform som företräds av den romersk-katolska kyrkan. Under 100 år utkämpade Rom tre krig med Karthago (puniska krigen) som slutade med Karthagos utplånande och romersk dominans över västra Medelhavet. Romarna byggde upp dåtidens största och mäktigaste imperium som med tiden kom att omfatta hela Medelhavet. Kärnan i den romerska krigshären var legionerna med 4000- 6000 man, varav huvuddelen fotfolk. Beväpningen var lansar, svärd och sköldar.

Kejsare Augustinus (300-talet) anger arvsynden som teologiskt inslag. Han menade att alla ärver synden efter Adam och Eva, predestinationsläran. Sex är roten till all synd! Under Gregorius den store (600-talet) utformas läran om skärselden, en reningsplats för dem som inte hunnit göra bot för sina synder. Detta har aldrig accepterats av östkyrkan. Klyftan mellan öst och väst fördjupas vidare under 800- talet.


De utmärkande dragen fortsatte att utvecklas under medeltiden, i synnerhet efter den fientliga schismen mellan Rom och Konstantinopel år 1054 som innebär den definitiva brytningen. Påven bannlyser patriarken som i sin tur bannlyser påven.

Islam hade erövrat Spanien under 600-talet. Men Rom (katolicismen) gick till motattack under 1200-talet och förvandlade Muslimska moskéer i Spanien till kyrkor. Katolicismen såg sig som den enda kristendomen och spreds genom militära härtåg och lade under sig stora delar av västvärlden.


Inkvisitionen = Romersk-katolsk domstol för  bestraffning av kättare (person vars tro avviker från Kyrkans dogmer). Benämndes ”Den heliga tjänsten”. De första domstolarna inrättades på 1100-talet. År 1224 stadgades att kättare skulle brännas på bål. År 1252 godkändes tortyr som medel för att frampressa bekännelse. Hårdast tillämpades inkvisitionen på 1500-talet under motreformationen i Spanien och Italien. Inkvisitionen levde kvar i Kyrkostaten till 1870. Inkvisitionen är den avskyvärdaste skamfläcken i kristenhetens historia och avskaffas sist i påvens eget rike, kyrkostaten, 1870.

Men i själva verket har inkvisitionen varken teoretiskt eller officiellt avskaffats. Den existerar alltjämt och  nyorganiserades 1908 under påvens ledning. Detta varslar om vad som kan drabba människor om katolicismen får den maktställning, som den strävar efter.


Enligt NT hamnar människan i himlen eller helvetet. Skärselden införs, avlatsbrev säljs, mycket som ren affärsidé för att få in pengar till underhåll av kyrkor. År 1545 inleds motreformationen, ett försök att återta makten från protestanterna. I Tjeckien (Prag) försöker man driva ut den protestantiska kyrkan och gör området katolskt igen. Det leder till 30-åriga kriget, som avslutas 1648. Genom den militära kraftmätningen mellan protestantismen och katolicismen får Europas karta på 1600- talet sitt nuvarande utseende.

Någon har sagt att "den romersk-katolska kyrkans historia är som ett enda stort blodspår".  Alla troende som inte böjde sig för påvemakten kallades "kättare". Ett av kättarnas ”misstag” var att de sökte göra den heliga Skrift känd bland folket. För katolikerna var det ett avgörande intresse att med varje medel hindra detta. Katolicismens vara eller icke vara berodde på huruvida  man lyckades avhålla människorna ifrån att läsa och efterfölja Ordet!! Kyrkomötet i Toulouse (Frankrike) 1229 förbjöd män att läsa Bibeln både på latin och folkspråket. Men använder inte katolikerna den heliga Skrift? Jo, men enbart med katolsk översättning och förklaring.


Det är ofattbart, hur  nyktert tänkande kan så förvillas i sitt omdöme, att man godtar det rent groteska som kännetecknar katolicismen. Denna kyrka präglas av avguderi och hednisk åskådning. Personer, som studerat  detta lärosystem förklarar: Katolicismen är ingen kristendom, den är hedendom. Den katolska läran tål varken Bibelns eller historiens ljus. Det är obegripligt att en så uppenbar historieförfalskning nästan inte möter invändningar eller protester idag. För den som kan Nya testamentets innehåll och som har läst  kyrkohistoriska verk framstår den katolska historiebeskrivningen som ett rent falsarium.


Kristendomen/protestantiska/reformerta/evangeliska kyrkan.

Kristendomen uppstår i en tid av religiös uppluckring och dess spridning gynnas av gynnsamma kommunikationer. Från början en judisk sekt som sedermera växer till en världsreligion och efterhand splittras och idag omfattar 1 miljard människor i ett flertal olika kyrkliga riktningar. (Anglikaner, Lutheraner, Evangelikala, Reformerta, Baptister, Metodister, Adventister och flera.)

Reformationen uppstår under 1500- talet som en rörelse mot den katolska kyrkan (Martin Luther, Calvin m.fl.) med resultatet att kyrkan splittrades. Martin Luther från Wittenberg leder en av motståndsrörelserna och framträder 1517 med kritik mot  avlatshandeln och utmanar kyrkan med sina 95 teser. Calvin går längre än Luther i kritiken.


Ortodoxa kyrkan.

Kejsare Konstantin den store, 300-talet, var kejsaren som grundlade Konstantinopel, ”Det andra Rom”, centrum för den östliga kyrkan. Konstantin anlade den nya huvudstaden till en grekisk fiskehamn, Byzantia, därav begreppet Bysantinska kyrkan och det bysantinska riket. Den (Grekisk-) ortodoxa kyrkan är egentligen flera självständiga kyrkor med bysantinsk liturgi, som efter brytningen mellan öst och väst 1054 erkänner patriarken av Konstantinopel som den främste.  Antalet medlemmar är ca 200 miljoner. Gemensam ledning mellan kyrkorna finns inte.

Patriarken i Konstantinopel var en mäktig man och ansåg att hans kyrka var den enda sanna kyrkan.  Kejsaren genomförde tillsammans med patriarken storslagna tillställningar över tiden. "Du har gjort din kyrka till en satans synagoga." Så skrev påven i ett brev till den ortodoxa patriarken i Konstantinopel för omkring tusen år sedan. Genom historien har det varit motsättningar och fiendskap mellan de ortodoxa och katolska kyrkorna.

Kyrkan i Rom vill återta den östliga kyrkan. Väst angriper Konstantinopel. År 1095 inleds det första korståget och år 1204 ännu ett korståg.

Men den nya religionen i öster, Islam, breder ut sig. På 600-talet hade muslimerna intagit 2/3 av det bysantinska riket. På 1400-talet lägger turkarna under sig det bysantinska området och osmanerna väller in över de ortodoxa områdena, som blir muslimskt.

Ortodoxin sprids till Ryssland. Där blir den nya religionen folkets religion, vilket starkt bidrog till att forma och stärka det ryska riket. Ryssland ser sig som Bysans arvtagare, antar dubbelörnen som symbol och ser sig som "det tredje Rom" med Moskva som centrum. Patriarkatet i Moskva upprättades 1589 och omfattar staterna i det f.d. Sovjetunionen, utom den georgiska kyrkan. Ivan den förskräcklige  tsar 1546 till 1583. Förföljer och dödar miljontals undersåtar. Han låter upprätta Vasilij-katedralen mitt på Röda torget.


Februari 1917 revolutionen genomförs och Lenin tar makten. Kommunismen införs. Lenin hinner med att under olika former döda 5 miljoner ryssar innan han själv dör. Ersätts av Stalin, som överträffar Lenin tio-falt genom att under sin tid vid makten döda 50 miljoner människor, varav 20 miljoner på slagfältet. Kyrkan  framställer sig idag gärna som Rysslands försvarare och Putins vän. Erövringen av Krim hyllas.

Islam.
Tre världsreligioner har uppstått inom ett begränsat område i Mellersta Östern, judendomen, kristendomen och islam. De är alla monoteistiska, dvs. hävdar tron på en enda personlig Gud. Muhammed använde ordet islam, som är arabiska och betyder hängivelse som namn på religionen. Begreppet muhammedanism är mindre lämpligt eftersom det skapar intrycket att Muhammed spelar samma roll inom islam som Kristus inom kristendomen. Han var endast redskapet genom vilket Gud gjorde sig känd för människan. Över en miljard människor är muslimer.

Muhammed föddes 570 E. Kr. i Mecka och levde som kameldrivare tills han menade sig fått uppdraget av Gud att vara profet för sitt folk, araberna. Deras religion var en kult av olika gudar och ökendemoner och till skillnad från judar och kristna hade de ingen helig skrift. Muhammed förkunnade om en enda Gud, kallad Allah, som skapare och härskare. Guds  budskap till människan uppenbarades för profeten Muhammed genom ärkeängeln Gabriel.

Muhammed hade liten framgång i Mecka och utvandrade år 622 till Medina, några mil norr om Mecka. Denna händelse bildar utgångspunkten för den islamska tideräkningen. I Medina skapade han en trogen församling och blev till slut herre över hela arabiska halvön. Det ledarskap han utövade var både religiöst och politiskt och denna auktoritet var från början förenad inom islam. Efter Muhammeds död 632 fortsatte den arabiska och islamska expansionen. Som religiös och politisk ledare fungerade en kalif (ställföreträdare).

Islams heliga skrift är Koranen. Enligt Islam är Koranens text den gudomliga uppenbarelsen, som Muhammed  förmedlat. Islam saknar sakrament och prästerskap. En muslims dagliga liv regleras av shari'a, den islamska lagen. Bland det som är förbjudet är svinkött och alkohol. Islam accepterar månggifte.
Muslimer tror på en ojämförlig Gud, som ensam är universums skapare och på profeterna genom vilka Guds uppenbarelse gavs till mänskligheten. Muslimer tror att det nuvarande livet bara är en prövoperiod för det kommande livet. Muslimer tror att Gud sände budbärare och profeter till alla folk. Man blir muslim genom att tro på och utropa  ”Det inte finns någon Gud förutom Allah och Muhammed är Allahs budbärare.” För en femtedel av världens befolkning är islam inte bara en personlig religion utan ett helt levnadssätt.
Det faktum att Koranen och alla böner på arabiska inte får översättas har gjort arabiska till en starkt enande faktor inom islam.

Religiösa förpliktelser:
Ett. Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans sändebud.
Två. Bönen, som förrättas fem gånger om dagen. Genomförs med huvudet vänt mot Mecca. Särskilt viktig är fredagsbönen, som även innehåller predikan.
Tre. Fastan (Ramadan), då den troende inte får äta mellan solens uppgång och nergång.

Sunniterna, de s.k. ortodoxa muslimerna, den dominerande delen.
Shi'a (splittring) hävdar att endast ättlingar till Ali är rätta kalifer. Rörelsen började efter ett uppror av Alis son Hussein. Shia omfattar 10-12% av islam. Anhängarna kallas shiter.


18 april 2016

K R Lindgren, partsekr.




Det kanske går bra ändå??


Det fattas 87 000 lärare i Sverige och de måste fort fram, berättade TV-nyheterna i slutet på mars. Dessutom fattas bostäder för bra precis en halv miljon människor. Och det har det gjort länge. Det är unga som vill lämna föräldrahemmet och få sitt första egna hem, det är äldre som vill sälja sina fastigheter på ålderns höst och leva enklare, det är ensamstående föräldrar med barn som nyligen genomgått skilsmässa och det är asylsökande som behöver någonstans att bo.

Arbetslösheten ligger på 7,8 % och det syns inget ljus i tunneln. Enkla industrijobb, flottning av timmer, handarbeten i skogen och lantbruk med enkla redskap förekommer inte längre. Allt kräver utbildning och erfarenhet.

Men nyhetsförmedlingen har fortsatt vara flitig senaste tiden. Sjukvården är pressad och kan inte hålla utlovade väntetider längre. Tandläkarna hinner inte med sina gamla patienter. Migranterna har ofta usel tandhälsa och kräver mycket vård. Socialsekreterarna stressar sönder i en omätbar belastning och säger att deras arbete inte längre är rättssäkert. Skatteverket larmar om att mängden personnummer inte längre räcker till.


Det här går ju jättebra, förklarar Miljöpartiet och försäkrar att Sverige kan ta emot lika många flyktingar till och på samma korta tid som hittills. Åsa Romson fortsätter att gråta när hon ser att köerna minskar, medan Gustav Fridolin är lugn av tillförsikt. Svenska skolor klarar vad som helst. Jag vet, säger han, jag har ju varit lärare en kort tid och då var det aldrig några problem med någonting. Sverige kan ta emot hur många migranter som helst. Miljöpartiet som argumenterat för medborgarlön till alla och ett års betald ledighet för att rekreera sig själv, verkar ha de flesta svaren klara. Själv funderar jag på om det inte var en bättre tid när Miljöpartiet var ungt och ängslades över klimatet på jorden och miljövård i vid bemärkelse. Utopi-politik däremot verkar vara väl så halsbrytande.


Det blir något märkligt när Aftonbladet den 7 april skriver att asylsökande irakier nu återvänder i stor skala till Irak. Landets ambassad rapporterar om dagliga köer med personer som vill resa tillbaka och att flyget från Stockholm/Arlanda till Bagdad på lördagarna alltid är fullbokat.


Nu kommer liknande rapporter om asylsökande från Afghanistan, som insett att det nya landet inte motsvarar de högt ställda förväntningarna. Landets ambassad tar varje dag emot ett 30-tal personer som behöver resehandlingar.


Man kan ju tillåta sig att undra över hur det skyddsbehov som förut angavs som asylskäl såg ut!!


I helgen skrev Dagens Nyheter (DN 10/4 2016) inför regeringens vårbudget, de politiska prioriteringarna och flyktingmottagningens kostnader följande: Migrationsverket och Arbetsförmedlingen kräver tillsammans 160 miljarder kronor EXTRA. Dessutom behöver Statens institutionsstyrelse (SIS) 70 miljoner kronor extra under 2016. SIS arbetar f.n. med de nordafrikanska gatpojkarna som vistas illegalt i landet. Polisen å sin sida  behöver rekrytera 2 000 nya poliser och 1 300 civilanställda pga. flyktingströmmen och det ökade terrorhotet, skriver DN.



Sammantaget är det mycket nu. Men, man vet ju aldrig. Det kanske är som Miljöpartiet vill lära oss alla andra oroliga. Det kanske går bra ändå?


11 april 2016

K R Lindgren, partsekr.




Hur glad ska man vara egentligen?


När folkräkningen per den 31 december 2015 för Heby kommun presenterades beskrevs händelsen i tidningen som ett trendbrott och anledning till jubel och glädje. Gladast var kommunalrådet Marie Willén. I bakgrunden ligger de kommunekonomiska beräkningar som presenterats flera år tidigare och som pekar på behovet av en rejäl befolkningstillväxt för att Heby kommun ska klara framtida ekonomiska utgiftsökningar.


Antalet invånare var 13 594 och innebar en befolkningsökning på 115 personer. Ytligt betraktat är det förvisso en ökning som inte synts på år och dag. Men ytlighet har aldrig varit min starka sida, så  i vanlig ordning började jag peta med ”grepen i dyngan”.

Befolkningstillväxt beror av två delfunktioner. Å ena sidan skillnaden mellan nyfödda och avlidna. Å andra sidan skillnaden mellan avflyttade och inflyttade. Hur förhåller det  sig då?

Under 2015 föddes 144 nya små människor i kommunen. Men samtidigt avled 157 personer. Det blev ett underskott på 13 invånare. I det fallet har alltså inget nytt inträffat, ty så har det varit de senaste 20 åren. Ett samhälle där fler dör än som föds är ett döende samhälle hur man än försöker se på saken. Det är så i centrala Afrika, det är så i sydöstra Europa och det är så i östra Mellansverige.


Men hur förhåller det sig med förhållandet mellan avflyttade och inflyttade? 878 personer flyttade till kommunen, medan 763 flyttade ifrån. Ett plus med 115 personer, minsann. Det är den största folkökningen på 25 år. Men först måste vi räkna bort de 13 som nämnts ovan. Kvar har vi då 102 personer. Men det är ju bra! Undra på att kommunalrådet är glad.


Men nu visar det sig att det inte handlar om en naturlig inflyttning. Nej, det är Migrationsverket som tilldelat kommunen 92 personer från annat land. De ska lära sig språk, lära sig om svensk kultur, kanske gå i skola och försörjas tills de flyttar till andra orter i landet, precis som deras tidigare kamrater har gjort. De bidrar alltså inte med skattemedel för kommunens höga kostnader i olika sammanhang, något som kommunen är så starkt beroende av.


Men 102 personer minus 92 är i alla fall en ökning med 10 personer. Ock det är onekligen en förbättring som inte synts på många, många år. Men räcker det? Beräkningarna gör ju gällande att kommunen behöver ett tillskott på minst 50-60 skattebetalande personer per år och har redan behövt det en längre tid. Så, hur glada ska vi egentligen vara, kommunalrådet?


4 april 2016

K R Lindgren, partsekr.




Lokala partiet har genomfört årsmöte med stort medlemsdeltagande

tisdagen den 9 feb. 2016


Efter ett politiskt framgångsrikt år och med sparsam ekonomi beslutades enhälligt att ge  styrelsen  ansvarsfrihet för 2015. Till partiordförande omvaldes Charlotte Wall och till partisekreterare och kassör omvaldes K R Lindgren, numera boende i Gustavsberg.


Partistyrelsen består av Charlotte Wall, K R Lindgren, Torbjörn Ivarsson, Ljiljana Micic, Monica Brode, Ulf Fahlstad, Anneli Johansson och Gunnar Johansson.


Till revisorer omvaldes Mats Carlsson, Håkan Ekroth och Lars Stadigh,


Charlotte Wall deklarerade avslutningsvis att Lp under 2016 vill framträda offensivt   på sjukvårdssidan gällande behovet av förbättring av patientomvårdnaden. Det förekommer idag alltför ofta att patienter inte ända till slutet får den vård och omsorg som det ursprungligen är tänkt och som behovet vittnar om. Vården kan avslutas för snabbt, patienter som fortfarande behöver sjukhusvård skickas hem, eller ibland att patienter helt enkelt felbehandlas.


En annan viktig fråga gäller byggandet av ett modernt äldreboende för 80 hyresgäster liknande det fyra våningar höga äldreboende som nyligen uppförts i Sala av Peab och enligt tidningsuppgifter (Dagens Nyheter mars 2012) till en ungefärlig kostnad av 150 miljoner kronor.
Nuvarande fem små äldreboenden i Heby kommun är kostnadsdrivande och inte tillräckligt effektiva. Dessutom har Boverket påpekat att två av nuvarande boenden inte håller erforderlig standard.
Enligt kommunens utredning finns mest och bäst markutrymme för uppförandet i Heby, ungefär där Tegelbacken idag ligger. (Tegelbacken är ett av de boenden, som inte håller erforderliga mått.)
Om ett antal år måste ännu ett modernt äldreboende byggas i kommunens norra del, troligen i Östervåla.



Klädsymboler, signaler och andra tecken.

Vanligtvis handlar det om kvinnor. Det händer nämligen att de blir kommenterade för klädsel och utseende, snäva kjolar, urringade sidenblusar, röda naglar, fyllda läppar, utslaget hår, ja för att de utstrålar grace och skönhet helt enkelt. Kommentarer kan komma från både män och andra kvinnor.

Några kvinnor i det offentliga ljuset har uttryckt irritation över att exempelvis journalister bemött dem – som de framhåller - annorlunda än män i motsvarande situation i fråga om utseende och klädsel. Det har handlat om höga klackar, snäva kjolar, eleganta naglar och handväskor i dyra skinn. Kommentarerna var uppskattande, men kvinnorna valde så gärna att göra affär av saken. De antog det som självklart, att de fått ”behandlingen” för att de var kvinnor, vilket skulle bekräfta att kvinnor mest ses som kropp och utseende, någonting för de omgivande att beskåda. Deras kompetens skulle därvid inte ha noterats eller beaktats. (Det ligger ju i tiden att vara arg feminist.)

Samtidigt är det förstås anmärkningsvärt att människor inte ska kunna delta i samhällslivets olika former utan att attributen måste kommenteras. Klädsel måste tillhöra den personliga sfären lika mycket som vilken mat man äter, vilket diskmedel man nyttjar eller om man föredrar orienteringslöpning före tv-tittande. I de allra flesta fall finns inget annat syfte med klädsel än att passa in, trivas, respektera sin omgivning och känna sig personligen trygg och nöjd. Det skulle snarare finnas anledning till kommentarer om man INTE var klädd.

Men, i de aktuella fallen är det högst möjligt att utseende och attribut noteras hos damerna, inte för att de är kvinnor, utan för att de synligt och starkt betonat ett stiligt yttre i miljöer där sådana ambitioner sticker ut. Att leva upp till kvinnorollens behag kräver nämligen både vilja och ansträngning.

Vi föds som skilda kön - pojkar och flickor - och skulle kunna leva livet ut som neutrala, närmast anonyma personer om vi klädde oss i samma sorts gråa enkla paltor för att stå emot kylan. Men människor har frivilligt under tidens lopp valt att synliggöra sig genom klädsel, utsmyckning och dekorationer. Det har alltså skapats klädsel med tillbehör för fest, glädje, skönhet, utstrålning och har därigenom skapats ett signalsystem som envar kan utläsa och förstå. Att skapa en kvinna ur den grå och anonyma flickan kräver att man klär och målar dit henne, för att hon ska synliggöras. Denna framtoning är avgörande för att åstadkomma uppmärksamhet och någon form av uppmärksamhet vill de flesta uppnå som personlig bekräftelse; ”Jag finns, jag är”…

Om någon uppenbarligen betonar någonting tydligt och starkt genom olika tecken (klädsel och utsmyckning), uppfattas det av omgivningen, som avläser det som viktigt, ett budskap. Genom att signalera med kända tecken sätter den enskilde upp en måttstock som hon sedan mäts och värderas utifrån.

När vi går ut i världen blir vi alla avlästa och bedömda. Kläder, dekoration och ornament är ETT språk bland andra språk. Det avkodas och avlyssnas. Betydelsen kan ändras över tiden, men någonting betyder det alltid och tolkar gör vi alltid. Vi föds ju alla in i ett verbalt språk som vi behöver om vi ska bli förstådda och slippa leva isolerade. Men vi föds även in i andra olika tecken- och signalsystem. Människor har ett känsligt öga för former, hårfärg och längd, färgade och fyllda läppar, sidenblusar och snäva kjolar. Vi ser även skillnaden på försiktighet och diskretion mot önskan att synas och meddela omgivningen något, ”här är jag”… Uppfattningen om tecknens betydelse är djupt inrotade hos alla eftersom de är ständigt förekommande och allmänt vedertagna.

Den dag en manlig finansminister går till jobbet iklädd T-shirt med en bild av Che-Guevara eller Marx, skulle detta kommenteras, fotograferas och leda till frågor, för att det skett en ”kommunikation” med i sammanhanget ovanliga tecken. På samma sätt skulle det bli noterat och uppmärksammat om en manlig programledare i TV 4 eller Vd:n för Nordea under tjänsteutövning uppträdde i en halsduk med färger för och texten AIK eller en tröja med texten KIZZ eller BLACK SABBATH. Det skulle bli återkommande frågor om fotbollsintresset eller hur intresset för hårdrock en gång startade och vilket sammanhang det har med programledarrollen. Den som frågar har därmed inte antagit att alla män är intresserade av sport eller rockmusik, utan har i aktuella fall reagerat på valet av symboler, på signalsystemets innebörd. (Män har inte korta kjolar att ta till. Män har en mer begränsad kläduppsättning. I varje fall är män mer homogena och anonyma i sin klädsel än kvinnor.)

Att gå klädd i slips och kostym alternativt jeans, skjorta och tröja är vad som förväntas. Enkelt, allmänt vedertaget och utan att väcka uppmärksamhet. Riksdagsmän i frack eller smoking förekommer inte. Inte heller går styrelseledamöterna för Investor eller Telia klädda i Bon Jour. En finansminister med Marx på bröstet måste följaktligen undersökas lite extra. Därför ligger det uppenbart i egenintresset för den som önskar en större existentiell frihet än könsrollerna normalt erbjuder att betona tyngden och skillnaden i teckensignaleringen med omvärlden. Var och en gör det hon vill, men det sker inte i någon social isolering. Det blir istället omedelbara avläsningar från den omgivande miljön.

Men nu förtiden förekommer det allt oftare att personen i fråga (vanligtvis kvinnor) på ett uppjagat sätt själv vill avgöra hur man ska bli avläst och tolkad, oavsett vilka tecken och symboler som tas i bruk. Med stöd i en förstärkt individualisering och upphöjning av jaget får endast den talande själv avgöra tecknens innebörd. Gärna röda naglar, betonad barm och urringning, men vad det betyder avgör endast jag själv. Man spelar gärna på tecknens betydelse, leker med dem, men tillåter ingen annan att tolka, trots att leken är riktad till mottagare i omgivningen och att symboler och signaler är sociala till sin natur.


Mina avrundande budskap är följande:

•Det är mer än rimligt, närmast självklart, att män och kvinnor ska kunna delta i samhällslivets olika faser och delar utan att behöva förklara valet av utstyrsel. Det tillhör den privata sfären och får lov att variera efter vars och ens tycke och smak. Det lilla man kan önska är att var och en kan innebörden av signalsystemet tillsammans med en gnutta respektfull stil. (Che-Guevara t-shirts med strandshorts och lila tennisskor hör knappast hemma vid barndop och bröllop.)

•Alla människor lever trots allt i en miljö där olika signalspråk är en del av tillvaron. Ingen går därför osynlig och okodad omkring. Allt har någon sorts betydelse.

•En engelsk humorist sade en gång; Kvinnor ska vara jämlika och en smula urringade……. Det ligger väl något i det!


Vid hamnen i Gustavsberg under en stilla sjöbris, en dag i början av juni 2015.

K R Lindgren

partsekr.


Att vara politiker i Heby kommun.

Att inse och erkänna VERKLIGHETEN är ingen dålig start för att lösa problem!
Att TRO är betydligt sämre.


Evidens, kan vi kalla det! Att vara politiker är lätt på vissa ställen bland våra 290 kommuner. Men knappast i Heby. Livet är orättvist och Heby fick inte de bästa förutsättningarna. Det finns ett antal grundläggande problem/trender, som man dels måste inse, dels hålla tukt över, men även i någon mening förstå bevekelsegrunderna för.


Urbaniseringen.
Det pågår en ständig och närmast ökande urbanisering som bl.a. innebär att Uppsala stads attraktionskraft och puls, främst bland yngre kan utarma den närmaste omgivningen. Under 50 år har flyttströmmarna gått från glesbygd till tätort, från inland till kust och från hela landet till storstäderna. Hebypolitiker måste anlägga motkraft för att hålla emot denna trend och saluföra kommunen med alla dess fördelar.


Sockenkriget.
Sedan kommunen föddes 1971 som en sammanslagning av sju socknar1. (egentligen i form av fyra små kvarblivna kommuner) har det pågått ett oavbrutet konkurrens- och kulturkrig mellan socknarna. Engagemang uppstår ur det traditionella lokalsamhället som det alltid har gjorts. Ett engagemang i och för den egna bygdens utveckling. Dessa socknar utgör sedan mycket länge lokala kulturområden med ursprung i förkristen tid, där angelägenheter av världslig natur ombesörjdes. Alltjämt är det i första hand den egna orten som skapar identitet och tillhörighet för medborgaren. Det var det som 1970-1971 års kommunreform skulle råda bot för genom att bygga nya kommuner runt en dominerande centralort. Det blev inte så för Heby. Frånvaron av en given centralort innebär att vissa typer av service inte kan bli aktuella pga. bristande kundunderlag, dels att oundgänglig kommunal service måste utföras med små och kostnadskrävande lösningar. En förbättring av serviceutbudet kräver en betydande befolkningstillväxt.

För att kunna tackla framtidsfrågor på ett hållbart sätt behöver sammanhållningen stärkas på kommunal nivå. Man kan förstå de mentala grundvalarna, men måste samtidigt stå emot alla former av bypolitiskt tänkande. Heby måste vara EN kommun, inte sju!
1. (År 1864 bildade kyrksocknarna sju små sockenkommuner, som 1952 sammanslogs till fyra kommuner; Västerlövsta, Nora, Östervåla och Vittinge kommuner.)


Den åldrande befolkningen.
Utvecklingen leder mot att befolkningen i Heby kommun i medeltal blir äldre och äldre. Andelen över 65 år ökar samtidigt som andelen yngre minskar i en långsiktig trend. Heby kommun har redan nu 15 % fler äldre än 65 år än svenskt medelvärde. Det förhållandet tenderar att kosta pengar på sikt i olika former av vård och omsorg. Den spridda och orationella strukturen är ett resultat av kommunsammanslagningen 1971, då varje småkommun släpade med sig sitt gods in i den nya kommunen. Nya rationella och strukturella organisationsformer måste skapas. Det sparar miljontals kronor varje år. 


Kommunekonomin.
Kommunens ekonomi har varit svag ända från kommunbildningen 1971. Ser man tillbaka finner man att fler år gått med förlust än de år som slutat med positiva eller planerade årsresultat. Medelvärdet för statsbidrag till behövande kommuner är 17 % av skatteinkomsten i Sverige. Heby har 36 %. Kommunens ekonomi är alltså bräcklig och det måste varje politiker inse och ta ansvar för. Det går nämligen att göra något åt! Men inte med armarna i kors, inte genom att bara hoppas. Det kräver uppkavlade ärmar, tydliga mål i siktet och kraftfulla åtgärder. Fråga Fagersta!


Identifikation.
”Heby kommun – en växande landsbygdskommun, med trygghet, närhet och livskvalitet”. Denna vision är ett resultat av politiskt önskemål och mindre en beskrivning av rådande verklighet. Andra kommuner skulle kunna säga samma sak, samtidigt som det skulle kunna upprättas alternativa visioner/slogans för Heby utan behov av förändringar i kommunens utvecklingsplan eller att identifikationen kommer på skam. Det finns faktorer som är viktiga att inse.

Förr levde man och verkade i det begränsade lokalsamhället. I dag är perspektivet vidare. Heby kommun tillhör periferin av Stockholms arbetsmarknadsregion och har stark utpendlingsanknytning till Uppsala. Även på utbildningsmarknaden är inriktningen mot Uppsala dominerande. En hemhörighets- eller kulturregion beskrivs av hushållens flyttrörelser och visar den regionala tillhörighet inom vilken man rör sig och känner sig hemma. Dessa rörelser har överensstämmelse med de dagliga pendlingsrörelserna och i Heby kommuns fall alltså stark anknytning till Uppsala och Mälardalen. På ett ännu större plan tillhör kommunen påtagligt Mälarregionen. Här ser man en drygt tjugoårig utveckling med kontakter och samarbeten. Det måste utgöra en språngbräda i kommunens politiska liv. Sammantaget är det en viktig del av kommunens identifikation och viktigare att inse och tillämpa än den officiella visionen. En alternativ vision skulle kunna vara: ”Heby kommun – mycket mer än tegelbruk och hästsport”.

Värmdö, en solig morgon i juni 2015.  

K R Lindgren

partisekr.



Rondellen i Heby.
Nyligen efterlyste jag klassmorfar och klassmormor. Idag efterlyser jag rondellen i Heby. Lp lade nämligen fram en motion i maj 2011 om att bygga en rondell längs väg 72 vid östra infarten till Heby. Därvarande fyrvägskorsning är en uppenbar trafikfara med flera olyckor på meritlistan och dagliga tillbud.

Motionen låg i linje med kommunens tidigare ställningstagande i ärendet och KF beslutade bifalla motionen i september 2011. UNT skrev om saken och exemplifierade med bild som visade på en mycket trasslig trafiksituation. Trafiksituationen är lika riskabel idag. Tillbuden är ständigt återkommande. Rondellen behövs, men var är den?

Värmdö 3:e juni 2015

K R Lindgren

partisekr.


Klassmorfar och klassmormor.
I april 2010 lämnade Charlotte Wall och KR Lindgren gemensamt in en motion till KF med förslaget att klassmorfar och klassmormor skulle införas vid skolorna i Heby kommun. Det skedde mot bakgrunden att varje barn ska ha närhet till trygga vuxna och under valspråket ”alla barn är våra barn”. Klassmorfar/-mormor är en äldre vuxen som inte är lärare eller konkurrerar om jobben, men väl en trygg resurs som finns där barn vill bli sedda och hörda, som är goda förebilder och ger trygghet och gemenskap.


Klassmorfar/-mormor fanns redan då i drygt 900 av 5 038 skolor runt om i Sverige. Företeelsen startade för övrigt inom Stockholms län 1998 och bidrog snabbt till en lugnare skolmiljö, lugnare lektioner och färre incidenter av mobbning och vandalism.


KS beslutade att föreslå KF bifalla motionen, vilket också blev fallet vid KF-mötet i februari 2011. Sala Allehanda och UNT skrev om det populära beslutet och kommunala tjänstemän uttalade sig positivt.

Men vad blev det sedan??  Har någon sett klassmorfar och klassmormor? Det har gått 4 år nu!


Skolan, betygen och kostnaderna.
Nyss berättade jag via ett bokreferat om relationerna mellan skolresultat och kostnader. Budskapet var att något direkt samband inte finns. Det skulle alltså vara meningslöst att skovla pengar i stora mått in i skolan likt eldaren på ett ångfartyg, för att höja betygen. Det är andra parametrar som fäller avgörandet. Dagens Samhälle berättar om just detta i en stort upplagd artikel. DS har följt utvecklingen av betygskostnaderna för grundskolan i mer än 10 år.


Danderyd fick ut mest betyg för minst pengar, kan man läsa. Solna är bäst när det gäller uthålligheten, dvs. att envist betala lite i många år och ändå kvittera ut goda skolresultat. I storstäderna med förortskommuner har kostnaderna för att producera goda skolresultat ökat minst. Samtidigt har niornas betyg stigit mest här.


Stora avstånd (långa busstransporter) och många skolor som alla är små med få elever drar upp kostnaderna. Men det kan man ändra på. Har kommunen många föräldrar med låg utbildning krävs större insatser för att eleverna ska nå goda resultat, kan man utläsa.


I Danderyd med en hög andel högutbildade invånare och en mycket god kommunekonomi, har det blivit självklart att ha Sveriges lägsta betygskostnader. Man började den ”tävlingen” redan 2002. De senaste 6 åren har Danderyd kommit etta fyra gånger i KPB-mätningen. (Kostnad per elev/betygspoäng i niornas slutbetyg.)


I Skurup och Perstorp (Skåne) finns en långvarig tradition av återhållsamhet med utgifterna. Men där finns ett genuint intresse för skolfrågor och samverkan står högt i kurs.


Sammantaget kan noteras att ekonomiskt starka kommuner lyckats bra utan att behöva betala mycket, medan kommuner som lyckats sämre har en stark överrepresentation i norr. Tillgången på kompetent skolpersonal spelar roll, välutbildade föräldrar som hjälper sina barn hemma spelar roll, tradition av ekonomisk återhållsamhet spelar roll, platt organisation med delegerad beslutsrätt spelar roll. 


Högst betyg för pengarna:    KPB:                Lägst betyg för pengarna:      KPB:
Danderyd                  244,32         Arjeplog                    475,61
Lomma                         248,97         Strömsund                    471,61
Täby                         259,43         Bräcke                            458,33
Lidingö                         270,94         Vilhelmina                     446,17
Mölndal                         273,00         Vindeln                            442,66
Perstorp                         273,05         Jokkmokk                     437,21
Skurup                         274,37         Överkalix                     433,81
Vellinge                         276,05         Älvkarleby                     429,35
Knivsta                         299,40

Lägst kostnadsökning 10 år:%                Högst kostnadsökning 10 år:%
Solna                            4,4                 Arjeplog                     50,9
Vaxholm                            4,9                Sjöbo                            48,7
Värmdö                            5,5                Rättvik                            47,9


Värmdö 2:a juni 2015

K R Lindgren

partisekr.



Skatter, offentliga utgifter och onödiga myndigheter.

”Varje skattekrona som inte används effektivt är att stjäla från fattiga”.
(Gustav Möller, socialdemokratisk socialminister på 1930-talet.)


I en bok med titeln Sänkt skatt är möjlig, behandlar författarna Johnny Munkhammar, Helena Olsson och Anders Ydstedt ämnet skatter och offentliga utgifter i Sverige. Här följer en komprimerad resumé.


Det är principiellt inte svårt för politiker att sänka skatter, berättas det. Det som politiker har svårt med är att minska de offentliga utgifterna. Men det är ingen hemlighet att höga skatter bromsar ekonomisk utveckling. Politiker använder rentav höga skatter för att bromsa sådant de ogillar. Här finns mycket att lära av de europeiska reformländerna under 1990- talet.


”Det finns stora effektivitetsbrister i den offentliga verksamheten. Det måste vi ta itu med”! (Annika Billström, f.d. finansborgarråd i Stockholm.)


När en regering vill sänka skatten tror man att en minskning av någon offentlig utgift är nödvändig för att finansiera skattesänkningen. Men sänkta skatter ger ofta större intäkter än den högre skattesatsen gjorde. Skattesänkningar betalar sig alltså ofta själva. Svårigheten är att på förhand veta vilka.


En princip som genast borde införas är TRE-FJÄRDEDELS-principen. Av den årliga BNP-tillväxten kan en fjärdedel gå till skatteintäkter och tre fjärdedelar bli kvar i samhället. På 10 år skulle då skattetrycket minska från dagens cirka 50 % till 45 %.
Med 50 % har Sverige västvärldens högsta skatter. Genomsnittet i EU är 39 % och i OECD 35 %. Skatterna tas ut direkt eller indirekt på arbete, företagande och investeringar. På så sätt har skatt alltid en belastande effekt på produktion, samtidigt som den internationella konkurrensen ökar. Varje tanke på höjd skatt skulle då bara förvärra situationen.


Den som vill anlita någon för ett arbete vill inte betala mer än arbetet är värt. Den som utför arbetet vill ha betalt för vad det är värt. När skatten kommer in blir arbetet dels dyrare och dels blir det mindre kvar. Arbetet blir då ofta inte utfört.


I hur hög grad arbete eller förtagande inte blir av pga. skatter beror på priskänsligheten. Skatt på mat eller drivmedel kan höjas mycket utan att konsumtionen minskar. Men i andra fall minskar konsumtion och därmed produktion när skatten höjs. Ibland är det politiskt medvetet, som när skatten höjs på tobak och alkohol.

En studie av Stephen J Davis och Magnus Henrekson visar att 12,8 % högre skattetryck bland OECD-länderna ger 4,9 % lägre sysselsättning, 3,8 % större svart sektor i ekonomin, 122 färre arbetade timmar per person och 10-30 % mindre företagsamhet inom barn- och äldreomsorg.


Arbetskraft är dyr i Sverige, 450 000 kr per år i genomsnitt. Det är bland de högsta kostnaderna i världen. Men den anställde får begränsad del. Svenskens privata konsumtion ligger på 19 plats av de 30 OECD-länderna. I snitt 115 000 kr/år. Jämför med amerikanens 236 000 kr eller engelsmannens 166 000 kr. (Uppgifterna är några år gamla.)
Det pågår sedan länge en global specialisering. Varje land gör det landet är bäst på. Det ökar produktiviteten och konsumenten är vinnaren, som får mer och bättre produkter till lägre pris. Men de höga skatterna och därmed höga kostnaderna för varje företag är en nackdel i den globala konkurrensen.


De skatter som ger mest intäkter i Sverige är kommunal inkomstskatt (26 %), arbetsgivaravgifter (25 %) och moms (19 %). Tillsammans 990 miljarder kronor år 2006.

Vad går då skatterna till?

•Transfereringar 39,8 % (socialförsäkringar, pensioner, a-kassa, bostadsbidrag, socialbidrag)

•Vård, skola, omsorg 32,3 %

•Övrig offentlig konsumtion 18,4 % (försvar, polis, rättsväsende, brandförsvar, kriminalvård)

Skatt påverkar lönsamheten att utbilda sig, att arbeta, att ta risker, att driva företag. I synnerhet gäller det om skatten stiger i procent (progressiv skatt) ju mer du tjänar. I Sverige finns skillnader i inkomst före skatt. Men efter skatt och bidrag är skillnaden mellan individer bara 8,6 % i livsinkomst. Lönsamheten för produktiva insatser är alltså liten och man kan lika gärna försörja sig genom att sälja hamburgare på mc Donalds som att vara grundskolelärare, arbeta inom barnomsorgen, äldreomsorgen eller driva företag.

I

februari 2005 presenterades en utredning som visade att 9 av 10 kvinnor förlorade ekonomiskt på att arbeta jämfört med att vara sjukskriven om även lunch- och resekostnader inkluderades. Det offentliga skapar starka drivkrafter för många att avstå från att arbeta. Men det kan inte vara statens uppgift att betala ut högre ersättningar till dem som inte arbetar än vad hårt arbetande låginkomsttagare får i lön.


”Staten är en illusion i vilken alla tror sig kunna leva på någon annans bekostnad”.


Ca 60 % av den arbetsföra befolkningen är sysselsatt. Men 1,4 miljoner svenskar i arbetsför ålder lever på bidrag och ersättningar från det offentliga. Av den totala befolkningen på drygt 9 miljoner är det bara strax över 3 miljoner som går till jobbet en vanlig arbetsdag. Ca 60 % av den vuxna befolkningen i Sverige är helt eller delvis beroende av det offentliga för sin försörjning.


OSYNLIGA SKATTER.
Skattesystemet är konstruerat så att många skatter – mer än hälften - är osynliga. På lönebeskedet anges lönen efter att arbetsgivaravgiften dragits bort (osynligt) och i handeln är priserna märkta inklusive moms (osynligt). Arbetsgivaravgifter är en skatt på arbete som gör att den enskilde får mindre kvar och att det blir dyrare att anställa. De osynliga skatterna har ökat mest. År 2003 togs 490 miljarder in som synliga skatter och 760 miljarder som osynliga. Opinionsmätningar visar att de flesta tror att de betalar 30 % i skatt. Men det omfattar faktiskt bara den synliga skatten på arbete. Enligt Sparbanksberäkningar betalar den som tjänar 22 000 kr i månaden ca 17 500 kr i olika skatter, varav 7 000 i synlig inkomstskatt. Före det har betalats 7 000 i arbetsgivaravgift och sedan tillkommer 3 500 i olika punktskatter/energiavgifter vid den månadsvisa konsumtionen.


Sysselsättningen i EU har utvecklats bäst i de länder som har lägst skattetryck; Irland och Nederländerna. Irland är det kanske mest lysande reformlandet i västra Europa. Ett av Europas fattigaste länder, ett klassiskt utflyttningsland som på 1980-talet hade stora ekonomiska problem. De offentliga utgifterna som andel av BNP har sänkts från 57 % 1982 till 35 % idag. Men skatteintäkterna är 450 % större idag pga. ökad tillväxt. Sysselsättningen har ökat snabbast i västra Europa. Den genomsnittliga inkomsten har ökat strax över 100 % de senaste 10 åren.


Enligt Index of Economic Freedom, av Heritage Foundation och Wall Street Journal har 19 av 25 EU-länder ökat den ekonomiska friheten där skatten sänkts sedan 1996. Av de 11 EU-länder som ökade den ekonomiska friheten mest, ökade 8 också i BNP/person mer än övriga.


I Irland, Nya Zeeland, Kanada, Nederländerna, Belgien och Finland har neddragningen av offentliga utgifter överstigit 10 % senare år. Administration har dragits ned, tjänster har privatiserats, transfereringar har minskat, medan utgifterna för infrastruktur och utbildning har behållits.


Enligt officiell statistik är den öppna arbetslösheten i Sverige bara 5,5 %. Då räknas inte arbetssökande studenter (2 %) och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder (3,5 %). Enligt f d LO-ekonomen Jan Edling är den verkliga arbetslösheten ca 20 % och där inräknas även förtidspensionärer.


PLATT SKATT.
Nio länder i Öst- och Centraleuropa har infört "platt skatt". Skattesatsen varierar mellan 12 och 33 %. Dit flyttar företag och jobb, deras tillväxt är dubbelt så hög som i västra Europa. Diskussioner pågår i Nederländerna och Storbritannien om platt skatt, som innebär att alla betalar samma procentsats. Den som tjänar dubbelt så mycket betalar dubbelt så mycket i skatt, men inte mer. Estland var först med platt skatt som de införde 1994. Sedan dess har skatteintäkterna ökat varje år tack vara hög tillväxt och då sänks skatten successivt från 26 till 20 %.


”Kommuner startar nya verksamheter men granskar dem inte i efterhand. Vi upptäckte att det var lätt att ta bort 10 – 20 % av kostnaderna utan att det hände något negativt i kommunen”.

(Staffan Holmberg, f.d. kommunalråd i Haninge 2003.)


ONÖDIGA MYNDIGHETER.
Ett vanligt fenomen är att beslutande politiker tillsätter nya myndigheter som svar på aktuella men tillfälliga frågor. Lika så öppnas möjligheter för redan befintliga myndigheter att ta på sig fler uppgifter utanför kärnområdet och därmed höja anslaget. Men verksamheter som är skyddade från konkurrens tenderar att utveckla betydande ineffektivitet. Att lika ivrigt lägga ner onödiga myndigheter som att skapa nya, skulle spara enorma belopp i Sverige.


All byråkrati har en inneboende drift att växa. Man söker ständigt motivera sin existens och att öka i omfattning och inflytande. Det är belagt i forskningen och kan leda till att byråkratin ständigt växer till höga kostnader, men till ingen nytta. Man vill ha mer att ägna sig åt.


Kostnaderna för att driva verksamheten för statliga myndigheter har stigit med 21 % mellan 1990 och 2003. Det krävs en översyn av myndigheterna för att slå samman och lägga ner myndigheter. Besparingarna handlar om åtskilliga miljarder per år utan att någonting skulle fungera sämre. Så kallade solnedgångsparagrafer skulle kunna införas i all administration. Verksamheten slopas vid årets slut om det inte har visats att verksamheten varit nödvändig och inte kunnat ske på annat sätt.


För privata företag är det nödvändigt att se över sina fasta kostnader för att uppnå lönsamhet. Det borde vara lika självklart för statliga och kommunala myndigheter. Myndigheternas genomsnittliga lokalkostnader per anställd uppgick nyligen till 76 000 kronor. Vissa ligger flerdubbelt högre. Totalt är kostnaderna för lokaler 14 miljarder kronor, medan övriga så kallade overheadkostnader omfattar 31 miljarder kronor. En granskning 2005 visade att statens myndigheter genom effektiviseringar skulle kunna spara mellan 3 och 5 miljarder om året. Mindre myndigheter skulle exempelvis kunna dela på arkiv, registratur och telefonväxel.


En spargrund – förutom sammanslagningar och nedläggningar – är att i flera fall övergå från anslagsfinansiering till avgiftsfinansiering. Exempel är Bokföringsnämnden och Fastighetsmäklarnämnden. Principen bör vara att endast de som begagnar sig av verksamheten betalar för den. En annan spargrund är att uppdragen bör vara tydligt formulerade för att minimera risken för dubbelarbete. Djurskyddsmyndigheten som bildades 2004 utför i mycket samma uppgifter som Statens veterinärmedicinska anstalt (bildad 1911.). Tre olika myndigheter arbetar inom funktionen läkemedel. Förutom Statens Skolverk finns det 8 olika myndigheter som arbetar på olika nivåer inom utbildningssektorn. Centrala studiestödsnämnden (CSN) har fler än 1 000 anställda och består främst av utlåningsverksamhet som skulle kunna skötas lika väl av bankerna.


Myndigheter som lätt skulle kunna privatiseras är Sametinget, Statens fastighetsverk, Brottsförebyggande Rådet (BRÅ) och Vetenskapsrådet. Även biståndsorganisationen SIDA skulle kunna privatiseras helt eller delvis. (Jämför med Röda Korset, Rädda Barnen och Läkare utan gränser.)


En tredje spargrund är att myndigheter ska ägna sig åt offentlig administration, men inte vara offentligt finansierade opinionsbildare. Glesbygdsverket och Folkhälsoinstitutet har uppdrag som mest innebär att delta i debatten. Myndigheters verksamhet ska inte heller tillgodose enskilda särintressen. Det är oetiskt. En sådan myndighet är Handelsflottans kultur- och fritidsråd med syftet att erbjuda sjömän attraktivt fritids- och kulturliv.


Avveckling, effektiviseringar och rationaliseringar av ett stort antal myndigheter skulle spara drygt 20 miljarder kronor/år.


BAUMOLS LAG.
Budskapet är att produktiviteten ökar snabbare inom produktion av varor än produktion av tjänster. När produktiviteten ökar snabbt inom varuproduktionen – industrin – ger det underlag för ökade löner. Men lönerna ökar även inom tjänstesektorn, trots att produktiviteten inte ökar lika.

(William Baumol säger att en symfoniorkester inte kan bli effektivare genom att spela snabbare. Och en lärare som 1880 undervisade 30 elever, kan fortfarande inte undervisa 300 elever 1980. Däremot kunde en man som blandar cement, blanda 3 000 ton/år 1880 och 1980 kunde han blanda 30 000 ton.)


”15: E” EFFEKTIVASTE.
Men det är möjligt att öka såväl produktivitet som effektivitet. De svenska kommunerna kan genom att sänka kostnaderna till den ”15:e” effektivaste kommunen inom kärnområdet spara 38 miljarder. Använd listor över de kommuner som har lägst kostnad per elev eller brukare i kärnverksamheterna. (Listorna finns och har tagits fram av SCB tillsammans med Kommunförbundet.) Utifrån dessa listor är det möjligt att uppskatta besparingsmöjligheter som uppkommer om kostnadsnivån sänks till GENOMSNITTET på respektive område för tio kommuner med lägsta kostnader. Jämförelsen bygger på de kommuner som placerar sig på plats 11-20 i rankingen av lägsta kostnader på varje område. (Syftet med detta urval är att utesluta kommuner som av rent kommunspecifika orsaker har mycket låga kostnader och som skulle försvåra jämförelsen.) De nyckeltal som granskas är kostnaden per producerad enhet inom grundskola, gymnasieskola, barnomsorg, äldreomsorg osv. Som jämförelse har ett genomsnitt beräknats för de kommuner som ligger på plats 11-20, vilket i praktiken blir detsamma som den 15:e billigaste kommunen. Genom denna metod skulle besparingarna i Sverige kunna uppgå till 38 miljarder kronor inom kommunal sektor. (Denna jämförelsemetod har använts i många år av kommunanalysföretaget Svensk Kommunrating.)


Ibland pekas på svårigheter att jämföra kommuner med varandra. Demografi och struktur är försvårande faktorer. Men med metoden om den 15:e billigaste är jämförelserna i huvudsak möjliga. Dessutom kan jämförelser göras med kommuner i SAMMA KOMMUNGRUPP. (Nio olika kommungrupper tillämpas i Sverige, framtagna av SKL.) För det andra har SCB och Kommunförbundet utarbetat en modell för att bedöma kostnadsläget i kommunerna justerat för de strukturella faktorer som det statliga utjämningssystemet tar hänsyn till, dvs. kostnader som kommunerna själva inte kan påverka (åldersstruktur, social bakgrund, geografisk struktur). När man med den modellen granskar kommunernas kostnader blir det tydligt att stora kostnadsskillnader inte kan bortförklaras. Nyckeltalen har nu funnits en längre tid som jämförande instrument. Att inte använda sig av dem är inget annat än politisk likgiltighet.


Skillnaderna i kostnader mellan Sveriges kommuner är så stora även efter att man tagit hänsyn till geografi och demografi att det omöjligt kan förklaras av kvalitetsskillnader. Det skulle för länge sedan ha uppmärksammats och förklarats. En plats i äldreomsorgen i Örebro kostar dubbelt så mycket som i Västerås. Men betyg och omdömen som de boende ger är lika. Västerås är en kommun som ständigt lyfts fram av SKL som exempel på en större stad som länge lyckats hålla kostnaderna nere.


Variationen i kostnader mellan skolor som har en personaltäthet kring riksgenomsnittet 8,4 pedagogisk personal per 100 elever är kraftig. Skillnaden uppgår till 44 % eller 24 300 kr/elev. Personaltätheten kan alltså inte förklara kostnadsskillnaden. Inte heller uppmätta studieresultat kan förklarahöga kostnader i skolan. Det finns alltså inget entydigt samband mellan resurser och studieresultat, vilket även andra studier visat. Istället är det familjebakgrund, skolans organisation i form av pedagogik, arbetsklimat, ordning, läraregenskaper och föräldraengagemang som avgör studieresultaten.

Vad avgör då kostnadsskillnaderna? Något intressant framkommer av dessa granskningar, nämligen att kommunföreträdarna inte kan peka ut några enskilda åtgärder eller prioriteringar. Det handlar inte om att avstå något, det handlar om kultur och traditioner. Kommuner med låga kostnader har en liten central administration och långt driven decentralisering av ansvar för verksamhet och ekonomi. Platt organisation med färre mellanchefer är fördelaktigt.


Att etablera en kultur av kostnadsmedvetenhet kan ta tid, men är fullt möjligt visar bruksorten Fagersta, som för några år sedan var konkursmässig. Idag är Fagersta skuldfri, har eget kapital, har sänkt skatten 10 år i rad och lever i största välmående.

2015-06-01

K R Lindgren
partisekr.



Kommunfullmäktige minskas.
Rekordmånga kommuner krymper sina fullmäktige. Det berättas i Dagens Samhälle. Över 70 kommuner har möjlighet att skära ner sina KF till den nya miniminivån 21 ledamöter. Det är kommuner med färre än 8 000 röstberättigade invånare som getts lagligt stöd att minska till 21 ledamöter i KF. Tidigare var gränsen 31 ledamöter. (Heby ligger nära med ca 8 500 röstberättigade, men måste ha minst 31 ledamöter.)
Totalt sett är det 33 kommuner som minskat antalet ledamöter inför nuvarande mandatperiod. Trenden under de senaste perioderna har varit att allt fler lagt sig på den lägsta tillåtna nivån. I Arjeplog togs beslutet enhälligt att plocka bort en tredjedel av mandaten. ”Vi är en liten kommun. Demokratin kommer att vara lika bra med 21 som med 31 ledamöter”, säger fullmäktiges ordförande Mats Abrahamsson (S).

Men visst finns det kritik. Kommunforskare David Karlsson vid Göteborgs universitet säger: ”Risken är att vissa väljargrupper blir sämre representerade. Ansvaret på de politiker som blir kvar ökar. För små partier blir tröskeln högre att komma in, vilket kan minska pluralismen i politiken”.

Men fördelarna överväger, fastslår utredarna bakom riksdagens beslut om 21 mandat som lägsta gräns. Avhoppen minskar, enskilda ledamöter blir mer kända och ges utrymme till större aktivitet i debatten. Den största av de kommuner som krymper är Östersund; från 67 till 61 ledamöter. Argumentet är att flytta arvoden till resurser för aktiva demokratiåtgärder.   

Sedan ska det även redovisas att Sundbyberg kommun går åt motsatt håll och ökar antalet ledamöter. Men ingen kommun relativt sin storlek ökar mer och fortare i befolkningstal. (från 51 mandat till 55.)

Utdrag ur statistiken:
Sorsele från 31 till 21
Arjeplog från 31 till 21
Malå från 31 till 25
Munkfors från 31 till 25
Ljusnarsberg från 31 till 25
Dorotea från 31 till 25
Ragunda från 31 till 27
Arvidsjaur från 31 till 29
Vilhelmina från 35 till 27
Vingåker från 35 till 31
Bengtsfors från 35 till 31
Färgelanda från 35 till 31
Gullspång från 35 till 31
Mellerud från 41 till 31
Degerfors från 41 till 31
Lysekil från 41 till 31
Lycksele från 41 till 31
Herrljunga från 41 till 31
Borgholm från 41 till 35
Högsby från 41 till 35
Ovanåker från 41 till 35
Årjäng från 41 till 35
Åre från 41 till 37
Bräcke från 41 till 39
Timrå från 49 till 41
Karlskoga från 51 till 47
Östersund från 67 till 61

Jag behagade föreslå Heby kommun i en motion för några år sedan att minska från nuvarande 41 mandat till den nedre lagliga gränsen 31 mandat. Jag ville spara pengar och öka ansvaret på de ledamöter som medborgarna utsåg till sina representanter för samhälles skötsel. Socialdemokraterna i främsta rummet reste dock ett enormt motstånd. Eftersom flertalet socialdemokrater i Heby kommun är dåliga i matematik, kunde de aldrig inse att de skulle ha vunnit relativt sett i mandatfördelningen…..

Flyttlassen går…
till kusten, får jag lära mig en gång till. Det berättade jag nyligen. Men här finns en fördjupning. Svenskarna dras till städerna, men små kommuner med billiga tomter lockar barnfamiljer. Men det ska vara korta pendlingsavstånd till staden. Borde det inte tala för Heby och Morgongåva?

Sverige är ett stort land, men vi tränger ihop oss på liten yta. Det är kusten och städerna som drar. Idag bor 85 % av invånarna (drygt 8 miljoner) i tätorter som upptar 1,3 % av Sveriges landareal. Resten, 1,5 miljoner människor har istället mycket svängrum. De delar på 98,7% av ytan. Allt enligt SCB. Statistiken visar också att hälften av alla svenskar bor inom en mil från kusten. Det är fortfarande de unga som flyttar. År 2040 väntas var tredje person som bor i glesbygden vara äldre än 65 år. Så säger SCB prognoser.

Båthamnen i Värmdö 2015-05-28

K R Lindgren, partisekreterare  


Jag cyklade till Sala för att köpa snaps till sillen. Men tänk om jag ramlar på vägen hem. Det vore olyckligt. Ja, så funderade jag!
Så jag satte mig på en bänk vid torget och drack upp innehållet på en timme. Sedan cyklade jag hem. Och ta mej tusan hade jag inte rätt. För på vägen hem körde jag i diket åtta gånger.

Ökar befolkningen, eller minskar den?
Mer folk är mer skattepengar är mer välfärd och minskad skattebelastning. Så är det tänkt. Det gäller även Heby kommun. Hur går det då? Dagens Samhälle berättar.

•149 kommuner av 290 ökar sitt invånarantal. 141 kommuner minskar.

•80 % av befolkningen bor någon av de 149 kommuner som ökar.

•20 % av befolkningen bor alltså i någon av de kommuner som minskar.

•70 % av Sveriges yta omfattar de 141 kommuner som minskar.

•30 % av Sveriges yta omfattar de 149 kommuner som ökar.

Det är hård konkurrens om landets invånare. 70 % av landets kommuner har som mål att öka sin befolkning. Det är ett mål som blir svårt att nå. Trenden är obönhörlig. Medan ena halvan av Sverige växer, tynar den andra halvan bort. Trenden kan uttryckas såhär:

De senaste 50 åren har flyttströmmarna gått från INLANDSKOMMUNER till KUSTEN,
från GLESBYGD till TÄTORT/STAD,
från NORR till SÖDER
och från HELA LANDET till STORSTÄDERNA. (Stockholm, Göteborg och Malmö.)

Många kommuner har svårt att släppa tanken på att växa. Men det finns även de som slutat sätta upp mål för tillväxt. Säffle säger att målen inte varit uppmuntrande. ”Drömmar har visat sig förbli drömmar”. Hofors kalkylerar med fortsatt minskning med var femte invånare, nästan 20 %. Sollefteå räknar med att minska, men raggar holländare så mycket de orkar.

Så finns de mitt i allt kommuner som brutit trenden. Perstorp i Skåne, Hallstahammar och Fagersta i Västmanland är tre kommuner som har vänt den negativa befolkningsutvecklingen och växer efter år av nedgång. Förklaringen är inflyttning från utlandet. Ingenting annat. Det konstateras helt enkelt att invandringen är räddningen för kommuner som annars skulle avfolkas.

Sluta jaga nya invånare. Det är ingen större idé, säger professor Einar Holm vid Umeå universitet. Flyttlassen från landet till staden har rullat länge och kommer fortsätta att rulla. De flesta som flyttar är ungdomar och de gör det högst frivilligt. Det är svårt att tycka att de som flyttar för att få ett bättre liv skulle ha stannat kvar för andras skull, säger Einar Holm. Dilemmat är att det kan bli svårt att flytta tillbaka efter utbildning och familjebildning. Familjestrukturen med två vuxna som jobbar med olika specialiserade jobb sätter stopp. För inte ska vi väl rucka på jämställdheten?

Kommunekonomi.
Heby kommun har under många år haft problem med ekonomin. Skatteinkomsterna är små, men utgifterna höga. Kommunen är mycket beroende av det statliga utjämningssystemet. Årsresultaten har därför ofta varit negativa när ambitionen ändå är att gå med vinst, åtminstone med 2 %.
Intäkterna har länge varit 10 % för låga sett ur ett genomsnittligt riksperspektiv, medan utgifterna varit 5 % för höga sett ur samma riksperspektiv. Fem procent betyder att kommunen behöver minska sina årskostnader med minst 30 miljoner för att uppnå balans.

Intäktssidan kan man inte göra mycket åt i ett kortare tidsperspektiv. För inte ska väl skatten höjas? Heby är ju redan en av Sveriges mest skattetyngda kommuner, medan befolkningens medelsinkonst är lägre än i de flesta kommuner.
Men utgiftssidan är en arena som kan påverkas raskt. Har man inte råd att åka Rolls Royce får man som jag åka i en 15 år gammal Ford. Det är inte läderklädsel och barskåp som är det viktiga, utan att man rör sig framåt.
Heby kommun har sin akilleshäl i äldreomsorgen och den sociala sektorn. Endast fyra kommuner i Sverige har en dyrare äldreomsorg. Ändå är betygen från hyresgästerna av medelkaraktär! Här behöver kommunen bygga nytt och modernt och göra äldreomsorgen rationell. Här finns enormt mycket pengar att spara, samtidigt som allt bara kan bli bättre för de inneboende.

Från storstaden 2015-05-07

K R Lindgren
partisekr.



Märkliga nyheter, nöjda kommuner och om samarbete i politiken.


Kan man presentera nyheter på detta sätt?
Ibland kan nyheter verka förundrande. Fick nyligen lära mig att studier genomförs vid Uppsala universitet kring åskforskning. Frågan gick till en meteorolog vid SVT. Denne förklarade att det åskade som allra mest i juli månad. På andra platts kom Visby, förklarade han!!

Som om detta inte vore nog. Samma dag rapporterades från Italien att nya olyckor med migranter inträffat på Medelhavet. Först skedde en olycka där 40 personer omkom mellan Libyen och Lampedusa. Senare samma dag inträffade en ny olycka mellan 1300 och 1500!!


Nöjda kommuner.
Läser om en medborgarundersökning, som SCB genomfört. De har frågat minst 500 personer inom landets alla kommuner om hur nöjda man är med sin kommun. Ju rikare kommun (befolkning) och ju längre söderut, desto nöjdare blev svaret. Danderyd tog guldmedaljen (196 nöjdhetspoäng) med ett antal Skånekommuner på silverplats. Glesbygdskommuner hamnar lång ner i rankingen. Man försöker förklara det med att sämre kommersiell service, kommunikationer och möjligheter till arbete minskar människors nöjdhetsgrad. Men märkligt nog togs bronsmedaljen av Arvidsjaur, (191 nöjdhetspoäng) som är helt outstanding i Norrland. Folk där är lika nöjda med tillgången till kultur, bostäder, trygghet och kommersiell service som stockholmare. Kommunens informatör säger att Arvidsjaur är som hålornas Las Vegas. Här händer alltid något.

Men resultaten visar inte bara hur invånarna ser på olika delar av kommunernas verksamhet, utan speglar hela ”samhällsandan”. Kommuner med likartade förutsättningar och servicenivå kan få helt olika respons från medborgarna.

Hur gick det då för Heby kommun? Det är tråkigt att konstatera att betyget blev 125 nöjdhetspoäng och näst sämst i landet. Detta känns orättvist. Så dålig är inte kommunen. Jag är beredd att tillskriva detta den s.k. samhällsandan. Kommunen har bra kommunikationer och generellt god kommunal service. Närheten till Uppsala, Sala och Västerås medger god kommersiell service. (Jämför Arvidsjaur, där du får åka bil en halv dag för att handla.)


Samarbete är A och O!
År 2000 hade Fagersta kommun 60 miljoner i skulder, Sveriges sjunde högsta skatt och befanns rent allmänt som konkursmässig. Stig Henriksson är kommunalråd i Fagersta med ett röstetal på över 50 %. Det sägs att det är han personligen som har det, inte hans parti. Vi såg, säger Stig Henriksson, att den höga skatten inte ledde till bättre service. Sedan dess har skatten sänkts en ”skvätt” varje år i tio år. Receptet på en starkare kommun, som skulle kunna resa sig ur ”dyn”, var inget annat än SAMARBETE. Samarbete mellan partier inom politiken, samarbete mellan politik och förvaltning, samarbete mellan kommun och företag, föreningar och församlingar, samarbete i alla tänkbara sammanhang! Tidigare var det stora motsättningar inom politiken. Alla skyllde på varandra. Men, med samarbete är det lättare att ta obekväma, men nödvändiga beslut.

Idag (sedan några år tillbaka) är Fagersta en skuldfri kommun och klassades för en tid sedan av Dagens Samhälle som 00-talets starkaste kommun. Stig H menar att det finns kunskap och kompetens inom varje kommun. Det handlar bara om att ta fram det i vardagsarbetet, avrundar Stig H.
Jag tror att det vore nyttigt för Heby kommun att lära av detta!

2015-05-06

K R Lindgren
partisekr.

 

K R Lindgren

partisekreterare

  HEM

 
LP_HEM.html